Fredag kväll: samma hörn, samma platser…

De dyker upp på fredagskvällen varje år och samlas i gympasalen i Källängens skola. I ett tiotal år har gänget träffats i samma hörn inför Lidingöloppet. En av löparna är Börje Grönros.

Hur började det här?

– Jag och en skåning, Christer Ljungberg som sprungit 44 lopp, råkade hamna bredvid varandra på förläggningen. Vi hade trevligt och nu är vi en kärna på fem löpare som varje år samlas i gympasalen på Källängens skola. Vi väntar in varandra på fredagen, sedan går vi och äter pasta på Grönsta gärde. På lördagen är det gemensam frukost innan loppet, och efteråt äter vi på en restaurang på Näset, tar några öl och snackar i timmar. På söndagsmorgonen åker var och en åt sitt håll och så ses vi igen nästa år.

Börje Grönros har sprungit 41 Lidingölopp, varje gång sedan har var 18 år är det 30 km som lockar sista söndagen i september. Upprinnelsen till första starten var sjukdom. Som 17-åring drabbades Börje av upprepade halsinfektioner, fick problem med njurarna och hamnade på sjukhus. Efter det kunde han inte vara med på skolgymnastiken på flera månader.

– För att komma igång började jag gå på löparspåret här hemma på Lugnet i Falun, så småningom började jag springa.

En dag satt Börje på biblioteket och läste Dagens Nyheter där han hittade en artikel om Lidingöloppet.

– Jag hade ingen idrottsbakgrund sedan tidigare, men tyckte att det lät spännande. Som 18-åring kunde jag välja juniorklassen, men tänkte att jag får ändå stryk så jag kan lika gärna få det på 30 km.

På den vägen är det. 43 år senare är Börje uppe i 41 lopp.

– Lidingöloppet betyder mycket för mig personligen. Jag kom igång med fysisk träning och det gav mig blodad tand. Sedan har jag tävlat i både orientering och terränglöpning, och springer fortfarande marathon.


Under 41 lopp måste ett och annat ha hänt?

– Den i särklass märkligaste upplevelsen var ett av de första loppen. På den tiden startade alla samtidigt och det blev väldigt trångt i början. Efter en kilometer svängde man upp på en grusväg, det var så mycket folk att jag som var liten och lätt inte nuddade marken på fem-sex meter. Jag fördes faktiskt framåt av folkmassan!


Ditt bästa Lidingöloppsminne?

– Ett år hade jag halkat ner en startgrupp till andra grupp. Så när starten gick kunde jag springa i täten ett bra tag. Det var fantastiskt! Jag kunde höra fåglarna sjunga, inte trampet av tusentals andra löpares fötter. Ett riktigt skönt löparminne.


Vad är Lidingöloppet för dig med ett ord?

– Livskvalitet. Det är livskvalitet att kunna delta. Så länge jag kan springa Lidingöloppet är jag i normal fysisk form.

Text: Elisabeth Hansson     Foto: Privat

Lidingöloppshelgen arrangeras i samarbete med