Är cyklandet jämställt?

Jenny Rissveds, Alexandra Engen, Jennie Stenerhag och Ida Jansson. Listan på internationellt framgångsrika damcyklister kan göras längre. Sämre är det bland herrarna. Men på vilket sätt har våra duktiga tjejer påverkat intresset för fler tjejer att cykla mountainbike? Och hur ser det egentligen ut med den totala andelen tjejer i cykelns värld.

Om vi räknar antalet internationella medaljer och framskjutna placeringar på stora tävlingar världen över står våra svenska MTB-tjejer i princip för alla glädjeämnen i crosscountry disciplinen. Och tittar vi bland ungdomarna syns det tydligt att många inspirerats av stjärnorna, inte minst vår regerande olympiska mästare Jenny Rissveds. Men om vi istället tar ett spadtag och kollar andelen damer i jämförelse med herrar i ett större perspektiv visar verkligheten något annat. Och då spelar det ingen roll om vi gräver bland deltagare i loppen eller granskar personalen hos cykelbutiker, tillverkare eller leverantörer. I de flesta sammanhang är kvinnorna lätträknade jämfört med männen i den tvåhjuliga världen - vanliga cykelpendlare undantagna.
 

Kvinnfolk och velocipeder
Sannolikt finns delar av förklaringen i att cykel historiskt sett har varit mansdominerad. När tävlingsformatet för cykelsport sattes för över 100 år sedan handlade det om fysiska utmaningar som kvinnor aktivt uppmanades att hålla sig ifrån. Och backar vi bandet ytterligare några år, till sent 1800-talet, fanns det ett stort motstånd till att kvinnor överhuvudtaget skulle bekanta sig med velocipeder. Om de, trots allt, valde att cykla skulle det ske ”lugnt utan hård ansträngning och med stängd mun (!).  Jo, så hette det. Männen däremot uppmuntrades till att ”trampa snabbt för att stärka musklerna”. Och precis som inom verkstadsindustrin har tillverkningen av cyklar varit ett mansdominerat yrke. Mot den historiska bakgrunden har cykel varit en arena och en bransch för nästan bara män. Tack och lov börjar förhållandet att ändras, även om fortfarande finns mycket kvar att jobba på, så här 100 år senare.

En orättvis tävlingsscen

När mountainbike slog igenom på allvar i slutet av 80-talet blev det starten på en förändring i andelen tävlande män och kvinnor. En förklaring är att det på tävlingsbanan alltid varit givet att alla MTB-cyklister tävlar under samma tak, i både världscupen och på mästerskap, på samma sätt som inom längd- och alpin skidåkning. Det gör att damerna får liknande exponering som herrarna, vilket i sin tur har gjort att jämställheten har nått förhållandevis långt, i alla fall när det gäller ekonomisk ersättning. Annat är det inom landsvägscyklingen, där herrar och damer sällan delar arena, förutom i samband med mästerskap. Något som har resulterat i att det ekonomiska gapet mellan världens bästa kvinnor och män är brutalt stort eftersom damcyklingen är mindre belyst. 


Prylar, prylar, prylar

Även om mountainbikens födelse bidrog till att höja andelen tjejer kvarstod det faktum att cykling är en materialsport. Vi snackar prylar, prylar och åter prylar. Och lika mycket som många män älskar att frossa i teknik och mekanik är kvinnor generellt sett mer återhållsamma på den punkten. En grov gissning är därför att själva materialfrågan har lett till att flera individer – många kvinnor och kanske även några män – har avstått från att ge sig in i mountainbikens värld, i rädsla för allt bara ska handla om skruvande, mekande och snack om kolfiber och hydraulik. Och här får nog den samlade cykelsporten, inklusive media, butiker och klubbar ta till sig en del av den kultur som skapats. Och som inte alls är särskilt inkluderande utifrån alla oskrivna regler för vad som är en ”riktig cyklist”. Ska det bli fler cyklister, oavsett kön, sker det inte genom att tillrättavisa nybörjare som inte hänger på rätt sätt över cykeln, som har märken efter kedjan på vaden eller förstår den ibland märkvärdiga terminologin som kännetecknar cykelsporten. 

Tjejcyklingen, vart finns den?

Många tjejer, främst nybörjare, känner sig mest bekväma om de får komma igång med mountainbike tillsammans med andra tjejer. Om du som är man undrar vad det beror på kanske du ska fundera på hur exkluderande en traditionellt manlig miljö kan uppfattas av den som är ny. Att ständigt bevisa hur stark och tekniskt skicklig du är eller briljera om prylar, är knappast något som en nybörjare kommer att uppleva som välkomnande.

Genom åren har flera renodlade tjejgrupperingar därför vuxit fram, både för nybörjare och på tävlingsbanan. På Facebook finns till exempel gruppen Cyklande tjejer som kan leda dig vidare i jakten på andra kvinnor i trakten där du bor. She Rides och Singletrack Sisters är andra exempel på communitys som är uppskattade bland många kvinnor.  

Måste jag kunna meka för att köra Lidingöloppet MTB?
Oavsett hur mycket eller lite du gillar att skruva och djupdyka i den mekaniska världen är den mest relevanta frågan: hur mycket måste du egentligen veta för att komma igång?
Det korta svaret är inte mycket. Så länge du cyklar på rekreationsnivå och nöjer dig med att köra motionslopp med jämna mellanrum finns det inget att vara rädd för. Cyklarna behöver inte kosta särskilt mycket för att täcka de grundläggande behoven. Och den löpande skötseln är inte krångligare än att de allra flesta kan lära sig det viktigaste. I praktiken handlar underhållet främst om att tvätta din cykel, med helt vanligt diskmedel och vatten. Och så klart att smörja de rörliga delarna. Med jämna mellanrum behöver du också känna på skruvar och lager så allting sitter fast och inte glappar. Och pumpa däcken. Allt kan du lära dig på en timme. Sen är du på banan. 

En passning till landets cykelbutiker, som tycker upplever näthandeln som orättvis; här har ni chansen att visa vad som skiljer er från internet. Kött och blod är en framtidsprodukt och alldeles säkert är det väldigt många konsumenter som gärna betalar för en timmes workshop för att komma igång. Det gäller inte minst i mountainbike, där komponenterna kräver betydligt större förståelse än vid landsvägscykling. 

De vanligaste problemen till skogs brukar vara punkteringar, men inte heller det är särskilt svårt att lära sig fixa. Om tanken ändå skrämmer dig, särskilt under ett lopp, kan du vara lugn. På Lidingöloppet MTB, har vi ett gäng rullande mekaniker som följer deltagarna under loppet – redo att stå till tjänst om du får problem. 

Sista hjälpen?

På Lidingöloppet MTB har vi duktiga mekaniker på plats, för att hjälpa dig innan start om det skulle behövas. Och då med både verktyg och reservdelar. Även om du har koll på läget är du välkommen på en sista smörjelse, där vår personal gör ett snabbt svep över din cykel, så att du kan vara extra trygg innan startskottet smäller.

Lidingöloppet MTB arrangeras i samarbete med